Simon och ekarna

Simon och ekarna

Den tjugoförsta juni hade vi den första diskussionen om boken Simon och ekarna. Jag valde två citat som väckte min uppmärksamhet. Första av dem är på sidan 43: “Under hela barndomen fick Karin höra om hur oönskad hon varit och hur nära att kosta sin mor livet. Det var en ofta upprepad berättelse, hon godtog den som naturligt och hon förstod sin mor”.

När jag läste den här meningen var jag förvånad eftersom det inte finns så många människor i verkligheten som skulle säga det. Däremot betyder det att det kan finnas någon som tänker detsamma än Karin. Om de kan förlåta och förstå när de är misshandlade, vad kan vi inte förlåta? Världen skulle vara en bättre värld om mer människor tänkte som Karin. Förmodligen hade det inte förelegat ett krig som dödade tusentals människor.

Den andra citat är på sidan 70: “När han stod där vid stranden och talade kände han att det gamla språket också var flodens språk, och gräsens, böndernas och fredens språk, tungt av jord och hårt arbete. Han såg över slätten, såg kanalerna som mönstrade landskapet med sina silversträngar och förde flodens vatten ut över åkrarna. Som språket stod de nu under främmande herravälde”.

Det är ett härligt sätt att beskriva hur Simon kände sig när kan åkte med Ruben till en opera konsert. När jag läste den delen av boken kände jag att jag skulle tycka om att stanna hos Simon och lyssna på konserten. Författaren gör ett förträffligt jobb med bara en beskrivelse. Vi kan gissa hur fin resten av berättelse ska vara.

Under hela boken Marianne Fredriksson använder naturen på en andra plan men det är alltid närvarande i gestalts liv. Det är som om naturen var en annan gestalt i boken.