Jag verkligen tyckte om citatet i s 185 vart Drottningen berättar om hästarna. Hon säger att: ”Hon föreställ hästarna som annorlunda än andra djur. Att de föddes som obetydliga, med alltför långa ben, men att de mycket snart blev medvetna om sitt liv, sin kropp och började drömma… ”
Det är verkligen samma med oss – med människor. Vi föddes kanske inte som obetydliga, men alla av er kan säga i alla fall att någonting i våra kroppar är ”fel”. Någonting för stort, för litet, för mycket osv. I ett ord - någonting är ”fel”! Men livets stora konst är att även med ”alltför långa ben…” hitta man sin lycka och glädje. Bli medveten om sig själv, sitt liv, fortsätta drömma och hitta egen mening i livet.
”Man kan lägga vikt vid att han var tyst. Eller vid att han kunde lyssna.” (s 107) Det beror på dig i vilken sida ska du lägga din vikt…
I s 185 och redan tidigare, var Drottningen o Struensee pratade om träder och hästar, tycker jag att dem faktiskt pratar om sig själva, åtminstone Drottningen. Genom djuren och träder, beskriver hon sig, hur hon är som personer, hur hon känner, vad hon vill känna egentligen, vad hon är rädd och lycklig för eller bekymrad. Men mest – vad hon längtar efter… Och hon längtar efter att vara fri som träder och hästar. Fri att känna och älska och bli nära någon hon verkligen tycker om… Hon längtar efter att leva livet fullt utifrån maktens och konungs gräns. Utifrån alla regeln, alla sinnessjuka människor men inifrån Struensee och hennes kropps glädje. Det vill hon känna utan känna skammen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar