I det andra
bokklubbsmötet Ksenia drog upp Christians föräldralös barndom
och hur detta hade inverkat hans livet senare. Hans mor avled när
han var bara två år gammal, och far var supare. Såsom Ksenia sade,
för att växa en balanserad person behöver barn trygga människor.
Dom hade han inte haft. Därför var Stövlette-Caterine så viktig
för Christian; med henne fick han vara närä och det var det enda
gånget i Christians liv.
Chirstian hade inte
haft möjligheter att älska och vara älskat. Han var en unge som
ingen hade älskat – vad fruktansvärd! Hovet var inte bra plats
för ett barn att växa. Christians uppfostran var grymt och
våldsamt, det var nästan tortyr. Han var misshandlat barn, och i
dag skulle man omhänderta honom!
Senare
hade Christian några trygga vuxna människor i sitt livet: Reverdil,
Stövlette-Caterina, Struensee, men alla var tagits bort. Så
jag undrar inte att han blev sinnessjuk. Det sägs att han hade
schizofreni. Det är visst sant, men jag tror att hans beteende var
också reaktioner för dåliga omständigheter.
Människan är inte
en människa om han kan inte uttrycka sina känslor. Små barn lär
detta från de viktigaste människor i världen, alltså från föräldrar. Föräldrarna
måste lära barnet att identifiera och nämna känslor, och uttrycka
dem. Christian hade inte haft detta i sitt livet, och därför var
han helt känslokallt. Han
kunde inte känna empati, han visste vad menade sorgen, och när han
var besviken, var han rasande just som en småbarn, som inte kan
bärga sig.
Livet var skådespel för Christian, och i stället
av känslor lärde han sig repliker. När hans far dog, frågade han Reverdil:
”Vilket
känsla skall jag nu uttrycka?”
Reverdil svarade: ”Sorg,
och efter detta glädje inför folkets hyllningar”,
men det hjälpte inte. Dock vet vi hur det var: Christian glömde sorgen, och hela tiden
bara log strålande.
Jag funderar bara hur många av världens chefer, kungar, presidenter,
religiösa ledare, statsministrar, och politiker är känslokalla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar