Något för alla

Vi träffade efter några veckors semester med bokklubben. En av de första frågorna som Stina frågade var ”Vad tyckte ni om boken?”, och tyvärr var jag tvungen att medge att jag var inte säkert. Det var åtminstone Muna som höll med mig!

När vi diskuterade, uppfattade jag, att jag var extrairriterad om Fredrikssons sätt att blanda realismen och mystiken. Men det är också att några av de karaktärer och händelser är icke troliga. Fredriksson har verkligen blandat allt i berättelsen, det finns lite mystik, lite realism, det finns juden, nazister, kärlek, morskärlek, svensk historia, olikhets tema, adoptivbarns problem, naturen, spiritualitet. Något för alla.

Och den konstig längtan som de alla har! Hela tiden längtar de något och vill vara någon annanstans, ständigt är de alla på fel plats vid fel tid. Men ingen kan berätta var eller hur de borde vara. Det är just som Stina sade att man har klagomentalitet, man klagar men gör ingenting. Nåå, Simon dock reste till Amerika...

Havet är viktigt för Fredriksson, och jag tänker den är en metafora för längtan:

Det blåste upp, han kunde höra hur havet röt därute bland skären. Stormmolnen jagade förbi en häpen måne, vattnets alla dofter slog emot honom. Vad luktar havet? När han satt upp på sin cykel och for hemåt med stormvinden i ryggen tänkte han att i natt skulle han skriva en dikt om havet.

Vi diskuterade också om klassresan, som människorna gör också i dag. Simon och ekarna är en fin beskrivningen om samhällsklassen och klassresan, som arbetarfamiljen gör från 1930-talet till folkhemmets tid. Den är absolut bokens merit.