Är Simon och ekarna tråkig?

När jag började läsa Simon och ekarna, tänkte jag: ”Tråkigt!” Vi hade just slutit mästerligt ”Livsläkare”, vars språket var vackert, poetiskt, och magiskt. Det är svårt för vem som helst att bräda detta. Att läsa Fredriksson efter Enquist kändes som man hade ätit saltlös havregröt efter en sju rätts gourmetmiddag.

Fredriksson skriver ”vardagligt” om vardagen. I början av boken berättar hon om 1930 - 40 -talet, när familjer är fattiga, man har köttsoppa på måltiden, och vinden blåser från havet. Livet är enkelt och sjabbigt, stämningen trist och sorgsen. Vilken skillnad jämfört med livet i danske hovet!

Fredrikssons språket är också enkelt, och man kan säga att hennes stil är – förlåt! – lite tillgjord (från sidorna 41 – 42):

Hon hade inte burit honom i salighet och vånda och inte fått honom i smärta. Hon såg länge in i pojkens ögon och fann att vemodet från de långa skymningarna över sjön fanns där. Men också något annat, en stor ensamhet, ett icke-vara. ... Barnen är jordens, tänkte hon, men jordens uråldriga historia i sina celler och naturens hela visdom i sitt blodomlopp. Hon såg ju att han ägde sanningen.

I början av boken den andra världskriget börjar och livet blev svårare och ännu fattigare. Det blir brist om mat och juden är oroliga också i Sverige.

Kriget behandlats ofta också i finska litteraturen, vi har många berättelser både från front och hemfront – fast inte så många från barnens synvinkel. Mina föräldrarna var unga då och de har levat likadant livet som i boken. Min svärfar var i fronten, men han berättar inte om sina upplevelserna. Krigstiden är fortfarande kvar i vårt kollektivt nationellt minne, den existerar i diskussionerna, i kulturen, i litteraturen. Men jag har ingen egen och personligt kontaktytan till detta. Så jag är en av de lyckliga i världen, som inte har levat mitt uppe i ett krig.

Därför fick boken helt annorlunda nyansen i mina ögonen efter våra första diskussionen i juli. Det som är bara berättelser och romaner för mig, har varit verklighet för andra – mina ögonen öppnade när Mina berättade om sina barndomsminnena i Iran.

Det är så fint att lyssna vad de andra har hittat om boken! Vi alla har olika bakgrunder och vi ser saker i olika sätt, och detta gör diskussioner så intressanta. Det är den bästa i vår bokklubben.

Och kanske boken inte är så tråkig. Kanske måste man bara ändra sitt tänkande.