Änglamakerskan
– Camilla Läckberg
Jag har bestämt mig för den har
boken därför att jag har läst en annan bok av Camilla Läckberg: “fyrvaktaren”.
Det var så spännande och full av olika gestalter som företräder olika
synvinklar och känslor att jag måste fortsätta med den författaren. Jag
rekommenderar strong er båda böckerna. I boken änglamakerskan finns det flera
citat som väckte min uppmärksamhet. Den första är på sidan 25: “Det var hans enda chans att förverkliga den
dröm han haft i så många år: att hedra sitt judiska arv och föra ut kunskapen
om de övergrepp som begåtts fortfarande begicks mot det judiska folket. Om han
var tvungen att ingå en pakt med djävulen, skulle han göra det”. Det
citatet är i början av boken och det hävdar mina gissningar att Camillas stil
är det samma på båda böcker; ingen människa gör fullkomligt rätt eller fel. På
det exemplet har vi en person som har ett känsligt och rätt mål. Tvärtom spelar
det ingen roll hur han kan nå det här målet; om han behöver använda grumligt
sätt eller inte. Är det inte detsamma viktigt hur man nå sina mål? Åtminstone
har det samma avseende för mig.
Ett super intressant tema i hela
boken är förhållandet mellan föräldrar och barn. Vi har ett exempel på sidan
51: “Alla föräldrar verkade för övrigt
väldigt nöjda med den inverkan som skolan haft på deras barn, och de var
ytterst upprörda över att det nu inte fanns något internat att skicka tillbaka
dem till. Jag fick intrycket att många av dem tyckte det var jobbigt att ens
behöva ha dem hemma på lovet”. På en historias del finns det en
internatskola där några föräldrar har sina barn. Den skolan måste stänga och barn
kommer tillbaka med sina föräldrar och de visar inte så mycket jubel… Hur kan
det finnas föräldrar som är inte glad för att träffa sina barn och de tänker
att barn störa dem? Jag kan inte förstå det…
Ett annat exempel om förhållandet
mellan föräldrar och barn är på sidan 153: “Tyst!” fräste Dagmar. Ungen skulle alltid förstöra allt. Ville hon inte
att de skulle bli lyckliga? Raseriet inom henne gick inte att behärska och hon
höjde handen för att slå”. Dagmar är en kvinna som har haft ett svårt liv
och behandlar Laura, sin dotter, på ett hemskt sätt. Efter är Laura 8 år Dagmar
behandlar inte riktigt sin dotter, hon bara drycker sprit och går ut, utan att
passa Laura. Jag förstår inte heller varför några människor har barn, om man
inte vill sina egna barn finns det kanske någon som vill ta hand om dem i alla
fall. Det är fruktansvärd och det sämre är att det finns människor som gör
detsamma än Dagmar. När Laura blir vuxen finns det ett exempel på sidan 265 om
hur förhållandet blir: “Åh, tack!” Dagmar
kastade sig fram och tog både pengarna och Lauras hand i sina. Hon kysste
dotterns händer och Laura ryckte äcklat till sig dem och torkade av sig mot
kjolen. “Gå nu”, sa hon. Det enda hon
ville var att få mor ut ur huset, ut ur sitt liv, så att det blev perfekt igen”.
Det är mycket ledset att en dotter inte älskar sin mor men vi kan förstå det. Minst
det antar jag.
Ett av så många
intressant tema i boken är hur man kan kämpa för att rädda sitt eget liv. På
sidan 66 skriver Läckberg så: “Lugna dig,
Martin. Vi måste hålla oss lugna. Det finns alltid en chans att det inte
stämmer och jag gör vadsomhelst…” Hon vände sig mot läkaren. “Ge mig den tuffaste behandling ni har. Jag
tänker slåss mot det här”. Pia är en kvinna som upptäcker att hon har
cancer. Hennes första reaktion är att trösta och lugna hennes man, Martin, och
hur hon bestämmer sig för att kämpa med alla sina krafter från första sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar